Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget, samtidigt som jag vill att ni ska veta och förstå varför det kommer vara lite dålig uppdatering här den närmaste tiden ♥

I torsdags var jag med om den värsta kvällen i mitt liv. Min mamma har i flera års tid kämpat med ångest och depression, det har varit så oerhört tufft för alla oss barn och barnbarn men vi har alltid brytt oss och funnits nära. Hon har varit sjukskriven i ett helt år nu och jag och Miska har mer eller mindre bott här hos henne sedan dess.

Mamma har haft en bättre period i nästan 3 månader nu, då hon i tisdags fick ett bakslag. Den natten sov jag och Miska där som vanligt, och på morgonen verkade hon glad och som sig själv. Det sista jag sa till henne innan vi åkte till jobbet var att vi var så varma på natten att jag vaknade och satte i myggnätet i fönstret. Myggnätet som mamma tillverkat själv av en träram och öl-reklam från Spendrups, som man är så van att se att man inte ens reflekterar över att alla som går förbi ser en stor röd villa med blommor och en blomstrande trädgång – och en stor öl-bild i fönstret. Inget konstigt, man tager vad man haver. Jag visste inte om jag hade satt fast myggnätet rätt och jag sa åt henne att ta en titt på det sen så att det inte blåser iväg eller nått ”jaa du ska inte behöva ha några spindlar i rummet när du kommer hem” svarade hon. Och det var det sista hon sa till mig.

Natten efter sov vi i Uppsala.

Men på torsdagen efter jobbet åkte jag och Miska hem med en pizza så att mamma skulle få i sig någonting att äta. Men det var för sent. Mammas kropp orkade inte kämpa längre. Att hitta henne är en minnesbild och en chock som aldrig kommer försvinna från min näthinna.

Älskade mamma ♥

mamma

Här är en bild från en av mammas sista dagar i livet, hela bilden skriker mamma ♥ Mumin-koppen hon fått i present och alltid drack ur, glassen hon handlade flera kartonger av för att den var så god OCH billig, bara 22,90 för sex stycken, vi retades (hjärtligt) med henne så mycket för att hon pratade så detaljerat om dom där glassarna. Och vi fick äta hur många vi ville. Och ett fyrklöver, mamma letade alltid fyrklöver – och hittade! Hon höll räkningen och hittade så extremt många just den här sommaren, en dag var det hela 35 stycken! Hon har nog hittat över 100 totalt bara den här sommaren, och en annan hittade knappt ett enda när man försökte.

Jag saknar henne så mycket… Jag har inte lämnat huset sen vi kom hit, försöker bearbeta allting, och precis varenda grej påminner om mamma. En halv öl-burk i källaren, tvålen som snart var slut och som hon fyllt med så mycket vatten för att få ut det sista att det typ är vatten med doft av tvål, som jag pikade henne om förra helgen ”det räcker med lite vatten för att få ut det sista, du behöver inte fylla upp halva flaskan och tvätta händerna med doft-vatten i en månad”. Hennes odiskade Mumin-kopp på diskbänken, andningsmedicinen bredvid hennes dator i vardagsrummet, läsglasögonen bredvid spisen, alla hennes blommor och växter som hon fått att växa så mycket att dom snart väller ut ur krukorna, hennes (och mina och Miskas) nytvättade kläder som hon hängt på tork, myggnätet i mitt rum..

Och så mycket minnen.

Vi är en stor familj och jag har så tur som har så många omkring mig som bryr sig, vi gråter tillsammans, pratar om minnen och skojar om mammas alla tokigheter och vad hon skulle säga om hon såg oss nu. Jag var otroligt nära min mamma och det går inte att beskriva smärtan i bröstkorgen som jag har nu, men jag vet att hon har det bättre nu. Hon har kämpat så mycket så länge ♥

Mamma har skrivit dagbok och anteckningar de senaste året som jag håller på att gå igenom nu för att få ännu mer förståelse, väldigt jobbigt samtidigt som det känns så skönt att få ta del av hennes egna tankar. Allt från stoltheten om dagar hon orkat kämpa och känna lycka, om vården som sviker henne gång på gång och om all tid vi har varit där ”Helena och Miska har lagat tacogratäng” ”Berättade för Helena om…..” och hur tacksam hon har varit över vårt tålamod.

Det har varit skönt att få skriva av sig lite, och framför allt skönt att ni vet nu. Det var så jobbigt att sitta där på altangolvet, när Miska precis ringt 112 och förklarade att det har gått så lång tid att det inte finns någonting att göra, och veta att ingen annan vet än. Men nu vet de flesta, även ni, och det känns väldigt skönt.

Vi får se när vi hörs igen.

Tack för att ni finns allihopa ♥

66 KOMMENTARER

  1. Flera, flera gånger har jag gått in och läst dina tunga inlägg. Trots att jag bara känner dig via din blogg är jag säker på att min bild av dig stämmer; en underbar tjej med både trams och skoj såväl som ett fint djup. Jag är så ledsen för det du går igenom. Att ha en psykiskt sjuk anhörig vet jag hur det är – maktlöst.. Ni gjorde allt ni kunde och mer därtill! Gör det du känner för framöver, en stund i taget så kommer det att gå framåt, sätt dig själv i första hand. Ta hand om dig så gott du kan! Glöm inte att försöka vila och äta. Vilken tur att du har så fina människor runt dig, speciellt din fina sambo! Kram!!

  2. Beklagar verkligen!❤Har oxå förlorat en förälder, alldeles för tidigt. Ta hand om er och lev på de fina minnena ❤

  3. Beklagar verkligen er förlust! 😢 Så otroligt starkt och fint skrivet av dig. Jag är säker på att din mamma för evigt finns omkring er och att hon är stolt över er alla. Så fint av dig och din pojkvän att finnas så mycket hos henne hennes sista tid. Ta den tid du behöver i din sorg! Megastyrkekram 💕💛💕💛💕

LÄMNA ETT SVAR